Zinkgruvans historia – Vieille Montagne, Knalla och gruvan sedan 1857

Fyndigheten fanns före bolaget

Bolidens mineralrapport för Zinkgruvan anger att fyndigheten varit känd sedan 1500-talet, men att storskalig produktion började först 1857 under Vieille Montagne Company of Belgium. Det är en viktig skillnad: kännedom om malm är inte samma sak som industrialiserad brytning.

Gruvan ligger i södra Bergslagen. Bolidens publika sida beskriver en massiv zink-blyfyndighet som sträcker sig över mer än 5 000 meter och ner till 1 400 meters djup. Malmkropparna anges som 3–40 meter tjocka och består främst av sfalerit (zinkmalm) och galenit (blymalm).

Samhället Zinkgruvan växte kring gruvan. Ortsguiden till Zinkgruvan beskriver nutida orientering; den historiska tråden är att orten och arbetet hörde ihop från början. Museets engelska guide berättar att det 1857 ännu inte fanns ett färdigt samhälle på platsen – skog, sjöar och malm – och att bolaget ägde marken och lät gruvarbetare låna till bostäder som skrevs av efter 25 år. Det är museets återgivning av bolagets bostadspolitik, inte en nutida hyresvillkorlista.

1857: Vieille Montagne och den kungliga fullmakten

Enligt Bolidens historik köpte Vieille Montagne, då världsledande inom zink, egendomarna med mineralrättigheter och omfattande mark. År 1857 utfärdades en kunglig fullmakt (Royal Warrant) som tillät utländskt bolag att genomföra köpet och reglerade villkoren för driften.

Den första malmsändningen från Zinkgruvan till Belgien gick 1860. Metallurgerna var vana vid oxiderade malmer i karbonatgångar och fick stora problem med den svenska sulfidmalmen. Lösningen blev bland annat ett rostverk på plats 1864. Bearbetningen skedde under lång tid i Åmmeberg, med hamn vid Vättern, innan koncentratet gick vidare genom sjö- och kanalsystemet mot havet och Belgien.

Årsproduktionen låg enligt samma historik kring 300 000 ton malm fram till slutet av 1976. Det är Vieille Montagnes långa driftsfas: mer än ett sekel med belgisk ägare innan de stora ägarbytena på 1990-talet. Siffran beskriver den äldre ordningen med anrikning i Åmmeberg, inte dagens produktionstal hos Boliden.

För den som vill följa just länken gruva–Åmmeberg–Vättern finns den separata artikeln om Åmmebergs bruksmiljö och malmtransporter. Här räcker det att hålla isär rollerna: Zinkgruvan bröt, Åmmeberg förädlade och skeppade under den äldre ordningen.

Knalla gruva – schakt, brytning och nedläggning 2004

Knalla hör till Vieille Montagnes utbyggnad under senare delen av 1800-talet. Zinkgruvans gruvmuseums svenska sida skriver att arbetet med att driva schaktet påbörjades 1867 och att de första 150 meterna borrades för hand. Museets engelska guidetext anger i stället att schaktet grävdes ut 1863, samma år som Alfred Nobel enligt samma text testade nitroglycerin på plats. Årtalen skiljer sig mellan museets egna sidor; vi redovisar båda och låter dem stå som museets uppgifter utan att välja en på chans.

Bolidens produktionshistorik beskriver hur brytningen först koncentrerades till Nygruvan-området, sedan till Lindängen i Knalla, och senare bland annat Burkland och västra Knalla med Sävsjön, Mellanby och Cecilia. Knalla är alltså både ett konkret schakt och en del av gruvans geografiska utveckling under jord.

De sista åren arbetade enligt museet bara tre till fyra personer i Knalla. Produktionen lades ned helt 2004, då Zinkgruvan Mining bedömde att brytningen var för småskalig och personalen behövdes i andra delar av produktionen. Schaktet anges i museets engelska text som 350 meter djupt och fortfarande användbart som utrymningsväg vid en underjordisk kris – en nutida säkerhetsfunktion, inte en turistattraktion inne i driftgruvan.

1977: anrikningen flyttar till gruvan

Från 1976 genomförde Vieille Montagne ett expansionsprogram. Bolidens historik beskriver ett nytt huvudschakt för djupare malm, förändrad brytningsmetod för tyngre mekaniserad utrustning samt ett nytt anrikningsverk och sandmagasin intill gruvan, som ersatte anläggningarna i Åmmeberg.

De nya anläggningarna togs i drift i början av 1977. Produktionen ökade därefter mot målet 600 000 ton per år, vilket uppnåddes 1982. Museets engelska guide sammanfattar följden: verksamheten i Åmmeberg upphörde i det äldre formatet, järnvägstransporten av malm dit upphörde och spåren togs bort. Därefter har koncentratet transporterats på lastbil mot Vänern för vidare sjötransport.

Det är ett skifte i ortsrollerna. Åmmeberg behöll bruksmiljön och hamnläget, men förlorade sin tidigare funktion som platsen där malmen anrikades. Zinkgruvan samlade både brytning och anrikning. Den som läser bebyggelsen i Åmmeberg i dag ser därför spår av en äldre arbetsfördelning.

Ägarna efter belgarna: North, Rio Tinto, Lundin och Boliden

1990 fusionerades Vieille Montagne in i Union Minière. Verksamheten i Sverige drevs vidare via svenska bolagsnamn, bland dem Vieille-Montagne Sweden, Union Miniere Sverige AB och från 1994 Åmmeberg Mining AB, enligt Bolidens historik.

1995 köpte North Mining Svenska AB, helägt av australiska North Limited, Åmmeberg Mining AB och därmed Zinkgruvan från Union Minière. Efter köpet följde bland annat omfattande prospektering och en större reinvestering i anrikningsverket 1999. År 2000 blev Rio Tinto ägare när koncernen köpte North Limited. 2001 införde Rio Tinto paste backfill i gruvan.

I juni 2004 förvärvade Lundin North Mining Svenska AB och därmed Zinkgruvan från Rio Tinto. I december samma år avtalade Silver Wheaton (Caymans) Ltd om att förvärva 100 procent av den betalningsbara silverproduktionen under gruvans livstid från koncessionerna. 2005 slogs bolagen samman till Zinkgruvan Mining AB. 2010 utvecklades en ytnedfart (surface decline) och kopparbrytning och -anrikning inleddes.

2025 förvärvade Boliden Zinkgruvan Mining AB. Gruvan är därefter ett helägt bolag inom Boliden. Bolidens publika sida anger bland annat cirka 476 anställda i genomsnitt, gruvdjup 1 400 meter och att anläggningen är kommunens största privata arbetsgivare. För 2025 anges att omkring 1,1 miljoner ton malm processades till metallkoncentrat med zink, bly, koppar och silver. Mineralrapporten summerar att ungefär 54 miljoner ton malm brutits till och med 30 december 2025.

Ägarlängden är viktig för läsaren som möter olika bolagsnamn i äldre skyltar, artiklar och museitexter. Vieille Montagne, Union Minière, North, Rio Tinto, Lundin och Boliden är olika kapitel – inte samtidiga operatörer.

Gruvmuseum och besök – vad som går att se

Sedan 1992 har den byggnad som tidigare var omklädningslokal för personalen tjänstgjort som gruvmuseum, enligt museets svenska sida. Zinkgruvans gruvmuseum och Knalla gruva drivs med stöd av Boliden Zinkgruvan och Zinkgruvans bygdeförening; den dagliga driften sköts av bygdeföreningen.

Museet berättar om teknikskiften: från handborrning och karbidlampor till dieseltruckar, pastafyllning och fjärrstyrda lastmaskiner. Guidetexten nämner bland annat att det finns drygt 400 kilometer väg i gruvan på de nivåer som ingår i den uppdaterade modellen, och att gruvan i guidens formulering är omkring 1 300 meter djup med malm längre ner. Bolidens publika siffra för gruvdjup är 1 400 meter. Skillnaden visar varför djupsiffror ska attribueras till respektive källa och år.

Kontrollera museets aktuella öppettider och villkor före besök. Gruvans industriområde är en arbetsplats och inte en fri rundvandring under jord. För vandring i närområdet finns bland annat Knalla naturreservat. Ortsbasen Zinkgruvan hjälper till med praktisk orientering i samhället.

Den som vill jämföra orterna kan läsa Åmmeberg och Zinkgruvan som två platser för nutida skillnader, och den här texten för gruvans kronologi. Zinkgruvans historia är både en belgisk industrisatsning från 1857, en underjordisk arbetsplats som fortfarande är i drift och ett museum som bevarar verktyg, fotografier och berättelser. Den som håller isär fyndighet, brytning, Åmmebergs äldre förädlingsroll och dagens Boliden-drift får en klarare bild – och vet vilken artikelsida som svarar på vilken fråga.