Hammars glasbruk: från 204 miljoner glas till en ny roll i kretsloppet

Flaskorna gjorde Hammar till en nationell industriplats

Näringsutskottets yttrande från april 1983 ger en konkret bild av produktionen. Av Hammars 204 miljoner glas 1981 var 103 miljoner vin- och spritglas och 67 miljoner öl- och läskedrycksglas. Det andra bruket, Limmared i Tranemo kommun, producerade totalt 291 miljoner glas.

Det här var förpackningsindustri: behållare för dryck som skulle säljas och användas långt bortom bruksorten. Hammar fanns därför med i en riksdagsdiskussion som samtidigt gällde hushållens sopor, nedskräpning, råvaror och sysselsättning. Vad konsumenterna gjorde med tomflaskorna hade betydelse för hur industrin skulle arbeta.

Tomflaskan kunde få två olika framtider

Under det tidiga 1980-talet diskuterades både återfyllning och nedsmältning av tomglas. En flaska som återanvänds hel behöver inte nytillverkas. En flaska som samlas in och krossas kan i stället bli råvara för nya förpackningar. Båda alternativen minskar avfall, men de ger olika förutsättningar för glasbrukens produktion.

I 1983 års yttrande förordade näringsutskottet fortsatt arbete med ett återglassystem. Utskottet såg en risk för att ett av de två bruken skulle försvinna om produktionen minskade och betonade att samhället borde undvika åtgärder som drev fram en nedläggning. Det var en bedömning och en rekommendation vid den tiden, inte ett löfte om att Hammars arbetstillfällen skulle bestå.

Svensk Glasåtervinnings egen historieskrivning beskriver hur insamlingen växte under 1980-talet. Det PLM-ägda Hammars glasbruk använde redan insamlat glas vid tillverkningen av nya glasförpackningar. Återvinningen var alltså ingen verksamhet som plötsligt dök upp först efter att bruket stängde.

Återvinningen flyttade in före nedläggningen

Svensk Glasåtervinning bildades 1986 med verksamhet på glasbrukets industriområde i Hammar. De första ägarna var PLM, Returpack och Svenska Kommunförbundet. Året därpå togs den första rensanläggningen i drift. Den förbättrade hanteringen, men mycket av arbetet utfördes fortfarande manuellt.

En förpackningsavgift infördes 1991 för att bidra till finansieringen. Samma år övergick bolaget till att ägas av producenterna. Insamlat glas krävde mer än en plats att tippa det på: materialet behövde rensas, sorteras och få en köpare. Hammar hade nu både glastillverkningens historia och en särskild återvinningsverksamhet på industriområdet.

1992: jobben och det färgade glaset hamnade i riksdagen

Den 18 maj 1992 diskuterades Hammars framtid i riksdagen. Ledamoten Håkan Strömberg angav att det sista skiftet skulle gå den 18 juni och lyfte de 228 personer som enligt hans redogörelse skulle bli utan arbete. Uppgifterna är ett samtida besked inför nedläggningen. Svensk Glasåtervinnings senare historik bekräftar året 1992 för PLM:s koncentration av glastillverkningen till Limmared.

Debatten handlade också om vart det insamlade glaset skulle ta vägen. Miljöminister Olof Johansson beskrev hur återvinningsanläggningen i Hammar skulle drivas vidare och fortsätta framställa glasråvara. Han redogjorde för export och för att färgat respektive ofärgat glas hade olika mottagare.

Strömberg betonade att återvinningen inte ersatte förlusten av glastillverkningens alla jobb. I sitt avslutande inlägg angav han att 25 personer då arbetade med glasåtervinning och pekade på möjligheten att utveckla den verksamheten. Skillnaden mellan hundratals arbetstillfällen i tillverkningen och en mindre återvinningsverksamhet ger omställningen dess mänskliga mått.

Därmed går det att skilja två saker åt: glastillverkningen upphörde i Hammar, medan industriell hantering av glas fortsatte. Den ena verksamhetens slut betydde inte att platsen slutade ta emot glas.

Dagens råvara granskas skärva för skärva

I dag beskriver Svensk Glasåtervinning mottagningen i Hammar som ungefär 30–35 lastbilar med sammanlagt 900 ton glasförpackningar per vardag. Det är företagets uppgift om den egna verksamheten. Materialet kontrolleras både manuellt och maskinellt innan det kan bli en användbar råvara.

Kameror och tryckluft skiljer bort keramik, sten och porslin. Varje skärva genomlyses; det som inte kan genomlysas sorteras bort. Magneter tar hand om plåt, och aluminium avskiljs med annan teknik. Även färger skiljs åt maskinellt genom att skärvor fotograferas.

Glaset krossas därefter till storlekar som passar mottagarens tillverkning. Nya flaskor och burkar är ett användningsområde. Glasull för isolering och skumglas för bland annat grundförstärkning är andra. Rensningen i Hammar är alltså ett led mellan hushållets förpackning och en ny produkt, inte samma arbete som den gamla flasktillverkningen.

Färgsorteringen hemma hör ihop med industrin

Det du lämnar ska vara glasförpackningar: flaskor och burkar. Dricksglas, porslin och keramik hör inte hemma i samma insamling. Svensk Glasåtervinning förklarar att porslin, keramik och grus kan skapa stora problem vid nytillverkning, eftersom de inte smälter på samma sätt som förpackningsglaset.

Färgat och ofärgat glas hålls åtskilda också vid transporten, i lastbilarnas separata fack. Lock och kapsyler bör lämnas i insamlingen för sitt material. Helare glasförpackningar underlättar dessutom upptäckten av främmande material; du behöver inte slå sönder dem.

Att använda krossglas i stället för enbart nya råvaror minskar behovet av sand, soda, dolomit, kalk och fältspat. Svensk Glasåtervinning anger också lägre energibehov vid omsmältningen. Råvaran ska därför vara tillräckligt ren för att fungera i nästa tillverkning. Här möts vardagens sortering och industrins krav.

Hammars fortsatta industrihistoria

År 2024 ändrades ansvarsfördelningen för insamling av förpackningar. Svensk Glasåtervinning beskriver att bolagets landsomfattande insamlingssystem avvecklades när kommunalt insamlingsansvar infördes. Företagets fokus ligger nu på mottagning, återvinningsprocess, kvalitetsstyrning och försäljning av glasråvara.

För den som vill sätta in berättelsen i bygden finns guiden till Hammar och historien om Åmmebergs bruksjärnväg. Glaset i Hammar och malmen i Åmmeberg visar olika sätt att knyta en liten ort till större industriella flöden. Återvinningsanläggningen är en arbetsplats; dess adress på Strandvägen 2 är ingen uppgift om öppet museum eller besöksvisning.