Askersund–Skyllberg–Lerbäcks järnväg: 14 kilometer som band ihop bruket och staden

Bruket nådde stambanan före staden

Rolf Stens genomgång av arkiv och järnvägsstatistik på historiskt.nu beskriver hur flera tidigare förslag strandade. Redan 1855 fanns planer på en bana förbi Askersund. 1871 beviljades koncession för Hallsberg–Motala–Mjölby, och en bibana via Askersund till Karlsborg förkastades. 1877 tecknade Askersunds stad 150 000 kronor i ett förslag mot Vretstorp; statsanslaget på 100 000 kronor uteblev och planen föll.

När HMMJ väl öppnat 1873 var avståndet från bruket till den nya linjen kort. Sten anger att Skyllbergs bruk beslöt att bygga en cirka fyra kilometer lång smalspårig bana till en ny station, Lerbäck, och att den togs i drift i december 1873 med hästar som dragkraft. Lutningen gjorde att hästarna drog vagnarna mot Lerbäck och fick åka med tillbaka.

Senare sammanställningar anger andra startår för bruksbanan. Brukets egen historiksida skriver att järnvägen började byggas 1877. En översikt från brakulturmiljo.se sätter hästbanan Lerbäck–Skyllberg till 1878. Den samtida statistiken från 1884 talar bara om att Skyllbergs bruks bandel redan var upplåten för enskild trafik när bolaget fick rätt att använda den. Därför hör hästbanans exakta öppningsår till de uppgifter som källorna inte är ense om.

Ångloket Kårberg och bolaget i Askersund

1881 ersattes hästarna enligt Sten av ett tvåaxligt ånglok på sex ton från Nydqvist & Holm i Trollhättan. Loket fick namnet Kårberg. 1885 förlängdes bruksbanan med tre kilometer till spikfabriken i Kårberg. Brukets egen sida nämner också att det första ångloket anskaffades 1881.

I september 1882 kom bruksägarna Ax. Burenstam och A. W. Molin överens med borgmästare H. Waldenström om att försöka bilda ett bolag för en bana Askersund–Skyllberg. Ingenjör G. N. Morsing vid Väg- och vattenbyggnadskåren tog fram ett kostnadsförslag på 11,22 kilometer, 891 millimeters spårvidd och 186 000 kronor utan rullande materiel. I december konstituerades Askersund–Skyllbergs järnvägsaktiebolag. Koncession beviljades den 24 mars 1883.

Bygget började den 1 juni 1883. Sten skriver att banan öppnades för allmän gods- och persontrafik den 4 december 1884. Statistiken för samma år anger upplåtelsen till den 5 december. Skillnaden är en dag; båda uppgifterna beskriver samma invigningshöst, inte två olika banor.

14 kilometer, 20 kilometer i timmen

1885 redovisade bolaget kostnaden till 347 900 kronor inklusive rullande materiel. För pengarna fanns 14 kilometer smalspår, stationer och banvaktsstugor. Största lutning 25 promille, minsta kurvradie 150 meter, rälsvikt 14,3 kilogram per meter och högsta tillåtna hastighet 20 kilometer i timmen. Materielen var tre lok, fem personvagnar och 24 godsvagnar. I Skyllberg fanns lokstall för fyra lok, vagnverkstad och en vändskiva.

Ägandet var delat. Järnvägsbolaget ägde sträckan Askersund–Skyllberg. Bruket ägde Skyllberg–Lerbäck och all rullande materiel, och skötte trafiken på hela linjen. I oktober 1888 arrenderades bolagets del ut till bruket. Arrendet varade till nedläggningen.

Tidtabellen från 1925 i Sveriges kommunikationer visar samma milstolpar som statistiken: Lerbäck, Skyllbergs bruk efter 4 kilometer, Ingelsby efter 7 och Askersund efter 14. Sjöstorp finns med som hållplats. Spårvidden anges till 0,891. Det är ett officiellt tryck, inte en restaurerad minnestavla.

Sidospår för torv, såg och spik

Svenska Järnvägsföreningens minnesskrift 1926, citerad av Sten, beskriver landskapet: lummig bruksmiljö kring Skyllberg, utsikt över Ämmelången från en sju meter hög bank mellan Skyllberg och Ingelsby, sedan stigning mot Tylöskogen och utsikt över Alsen mot Askersund. Största trafikant var Skyllbergs järnbruk.

Från Skyllberg gick ett tre kilometers industrispår till Kårberg. Från Lerbäck gick spår till Rönneshytta såg och smältsmedja, tre kilometer enligt minnesskriften, och till Ljungås torvströfabrik, fyra kilometer. Sten anger att Ljungåsbanan förlängdes 1926–1933 till Hjärtasjön. Inget av sidospåren öppnades för allmän trafik.

Kartan från 1926 sätter in linjen mellan Hallsberg, Tisaren och Vättern. Den är en samtida översikt. Den ersätter inte en uppmätt banvall i fält och ska inte läsas som en garanti för var grusvägen ligger i dag.

Persontrafiken tystnade, godset rullade till 1955

Den 1 april 1931 lades persontrafiken ned mellan Askersund och Lerbäck. Under andra världskriget återupptogs den i begränsad omfattning från april 1941 till maj 1948; Sten anger slutdatumet 8 maj, brakulturmiljo.se samma dag. Godstrafiken minskade därefter. Det sista godståget gick den 15 januari 1955. Rivningen började omedelbart och var enligt Sten klar hösten 1955.

Brukets historiksida skriver att järnvägen lades ner 1956. Skillnaden gäller troligen bokslutsår mot sista tågdagen. Den belagda sista körningen är 15 januari 1955. Vad som fraktades under åren sammanfattar Sten som järn, trä, sand från Vättern, maskingods, buteljglas och stenkol – uppgifter från hans källgenomgång, inte från en bevarad fraktsedel i den här artikeln.

Vad som går att se nu

Brakulturmiljo.se skriver att delar av banvallen syns på många ställen och att Askersunds stationshus är den bäst bevarade byggnaden. Fotografiet från 1926 visar huset med ett blandat tåg: ånglok, öppen last, täckt vagn och personvagnar. Bilden är ett historiskt dokument, inte en bild av dagens resecentrum.

En cykeltur längs banvallen ger en bild av hur Skyllberg, Lerbäck och staden hängde ihop. Den ersätter inte en tidtabell. För hur du tar dig mellan orterna i dag, se buss och resecentrum. Brukets vattenkraft och bebyggelse behandlas i en egen fördjupning.